En suverän artikel från Newsmill:
I en kombination av en normativ tolkning av globaliseringen
och kvardröjande dåligt samvete för ett rasistiskt kolonialt förflutet
hos många länder i Västeuropa - vad Sverige beträffar ett slags
ställföreträdande skuldkänsla - har förhärskande synsätt bland politiker
och opinionsbildare sedan några decennier varit att det naturligt och
moraliskt riktiga är att bejaka utvecklingen mot ett multikulturellt
Europa genom att acceptera massmigration från främmande kulturer.
Det
skall genast sägas att termen “multikulturalism” i den allmänna
debatten används i en speciell mening: anpassning till en monokulturell
och - i flera av dess samhälleliga yttringar - intolerant religion,
islam, en anpassning som med andra ord leder till multikulturalismens
motsats. De nationella intressena må gå isär och de kulturella miljöerna
i den muslimska världen må skifta från kärv ökenkultur till
sydostasiatiska risodlare - islams dominans över individ och samhälle
förblir orubbad. Talet om islams inbördes diversifierade kultur tycks
mig - liksom för “mannen på gatan” - något överdrivet.
För många
som betraktat de första månfararnas bild på jorden, har denna bild estat
sig fast starkare än bilderna från själva månens yta. Den som har
vistats långa tider långt utanför hemlandet finner det till sist lika
intressant att betrakta detta hemland från sin avlägsna utsiktspunkt som
att ytterligare studera sitt främmande värdland - vars synsätt och
åskådningar den långvarige gästen alltmer tenderar att ta till sig och
göra till sina egna. Har en västerlänning bott tillräckligt länge i
Asien, i mitt fall i Japan Thailand och Sydkorea, börjar han eller hon
alltmer att betrakta Västerlandet med asiatiska ögon. Paradoxen är att
han och hon samtidigt blir alltmer patriotisk ju längre tid och på ju
längre längre avstånd som man vistas från hemlandet.
Det är därför
inte svårt för oss utlandssvenskar att förstå att, från japansk eller
koreansk eller thailändskt perspektiv, en mängd företeelser och
förhållningssätt i de västerländska välfärdsstaterna ter sig som
ytterligt exotiska.
Mest besynnerligt ter sig nog vårt likgiltiga
förhållande till vår egen nation, liksom vår förbluffande tolerans för
att inte säga eftergivenhet, inte emot besökare - därvidlag är t ex
thailändare mer toleranta och gästfria än vi själva - utan mot alla de
immigranter som stannar för gott och som vägrar ta till sig våra
grundläggande värden. Och för en bildad Japan som både har sina rötter i
och dyrkar sin egen kultur och samtidigt beundrar den västerländska
kulturen som något av den mest magnifika estetik och det mest
högtstående tankegods som världen frambringat, måste västeuropéers
kulturella hemlöshet och än mer deras ekvivalens eller t om
mindervärdeskomplex inför skäligen primitiva, utomeuropeiska
kulturyttringar - från turkisk matlagning till indonesisk fiskardans -
te sig som en masochistisk flört med rena trivia eller t om okultur:
"Jag
tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på
invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting
som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana
töntiga saker." Om Mona Sahlin är korrekt återgiven, så menar hon
antingen att Sverige inte har någon kultur att tala om eller,
förhoppningsvis i likhet med mig, att svenskarna inte förmår ta till
vara sin egen kultur, vilket gör oss identitetslösa.
Förbluffande måste också den bildade japanen finna Fredrik Reinfeldts kulturhistorik:
"Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån."
Det
första ledet må vara sant, men Reinfeldt implicerar alltså - återigenom
om citatet är korrekt - att kulturinflytandet från i förhållande till
Sverige starkt homogena västerländska högkulturer i form av successiv
invandring från Tyskland eller Frankrike är jämförbart med invasionen av
en för Sverige totalt artfrämmande, och till stora delar även
antagonistisk ökenkultur.
Själv är jag övertygad om att den dag
människoliknande individer på andra planeter i vårt universum lyckas
uppfatta radiovågor av en stråkkvartett av Wilhelm Stenhammar kommer de
att bli gröna (som marsmänniskor) av avund, men det har jag nördat
tillräckligt om tidigare på Newsmill.
Det råder ingen tvekan om
att för en thailändare, eller en japan eller en korean, har begreppet
nationalism ingalunda någon negativ laddning utan tvärtom ligger i
paritet med familjen eller högre på värdeskalan. Och begreppet nation är
starkt kopplad till etnisk homogenitet; det vore utomordentligt svårt
att tänka sig t ex Thailand som en “multikulturell” entitet. För att få
permanent uppehållstillstånd i Thailand och än mer att bli thailändsk
medborgare - vilket lär gränsa till det omöjliga - krävs att man
praktiskt taget helt assimilerar thailändsk homogen beteende- och
värdekultur och, inte minst, språket.
I stort sett liknande
samband mellan etnisk homogenitet och nationalkänsla finns naturligtvis i
Japan och Sydkorea. Och det är den radikala motsatsen till den
överhajpade “multikulturalism” som Västeuropas opinionsbildare och
politiker ihärdigt försöker inpränta i ett alltmer motsträvig
befolkning.
Så mycket om några västeuropeiska egenheter från en outsider som bott långt borta från sitt hemland alldeles för länge.
På
annat och närmare håll har en intellektuellt skarpare och vida bättre
artikulerad observatör gjort sig hörd. Jag tänker på den kontroversiellt
konservative krönikören i Financial Times, New York Times Magazine och
Weekly Standard mm, Christopher Caldwell, en lika hårt kritiserad som
högt rankad journalist, bosatt i Washington, flitigt berest i Europa.
Caldwells
tankeväckande, för att inte säga alarmerande, bok från förra året med
fokus på den islamska migrationen till Västeuropa “Reflections on the
Revolution in Europa” - med denna artikels rubriktext som bokens
underrubrik - har som väntat mötts av stark kritik från vänster- och
liberalt håll, typ “inget annat än neokonservativa ångestfantasier om västvärldens förfall” men också av inlevelse, förståelse och positiva omdömen såsom i liberala New York Times (Fouad Ajami och John Vinocur, IHT).
Caldwell
rör sig i mycket på samma plan som den starkt islamkritiska Oriana
Fallaci - som han citerar - visserligen utan att gå så långt som att, i Fallacis fall, kunna beskyllas
för rasism, men han har inte kunnat undgå att av sina kritiker
betecknas som “islamofob” (vilken islamkritiker kan undgå det?).
Caldwell försöker dock ingalunda förminska islams dignitet som religion
och noterar att Västerlandets syn på religionen som sådan har växlat
under århundradena - Goethe var en av de som betonade den muslimska
civilisationens positiva sidor. Men på den centrala frågan om huruvida
islam är förenlig med modern västerländsk sekulariserad kultur är
Caldwell kompromisslös:
“Islam är en magnifik religion, som
också, tidvis under sekler, varit en lysande och generös kultur. Men,
trots alla floskler om om motsatsen, är den på intet sätt Europas
religion och på intet sätt Europas kultur.”
“Om européerna
hade insett, då invandringen från Turkiet, Marocko, Algeriet och
annorstädes tog sin början under 1950- och 60-talen, att det skulle
uppstå tusentals moskéer överallt i Europa ett halvsekel senare, skulle
de aldrig ha tillåt denna invandring”.
Jag kan ha missat något
men jag har inte sett mycket diskussion i Sverige kring dessa
“Reflections”. Snarare dock än att i övrigt summera innehållet i
Caldwells både extensiva och förtätade analys av de anpassningsproblem
den islamska immigrationen för med sig - läsare på Newsmill vet redan
genom egna observationer och t ex Aje Carlboms utmärkta artikel vad
Caldwell talar om - kan det vara värt att kasta en blick på politikers
och opinionsbildares sätt att bemöta dessa problem. Det kan sammanfattas
kort: antingen undviker man att relatera problem som t ex ökad
brottslighet specifikt till invandringen utan beskriver dem som allmänna
“samhällsproblem” allmänt “utanförskap” etc, eller också reagerar man
med ren beröringsskräck, såsom karantäniseringen av Sverigedemokraterna.
Därmed
har en växande klyfta uppenbarat sig mellan politiker- och
mediaetablissemanget å ena sidan och folk i allmänhet å den andra, som
alltmer börjat ifrågasätta det rimliga i att invandrarna “sätter ett
kryss i rutan för obegränsat tillträde till välfärdstaten, men
samtidigt kryssar i rutan för befrielse från många av dess förpliktelser
“(John Vinocur). Caldwell framhåller än mer att det föreligger ett
tydligt samband mellan ett lands etniska homogenitet och befolkningens
vilja att genom skatter solidariskt bidra till sjuka och andra behövande
invånare. Med andra ord, klarar det svenska folkhemsbygget en
multietnisk befolkningsstruktur?
Vad de europeiska politikerna gör, säger Caldwell, är att “upphöja
muslimska påtryckargrupper till pseudoofficiell status och förklara att
man därmed frambringar ett islam som avspeglar europeiska värdegrunder”.
Det
är bara det att, som jag själv exemplifierat tidigare, Europa självt är
osäkert över vilka dessa värden är, och har därför hamnat i ett slags
“kulturell neutralitet” där den enda hållning som logiskt återstår
blir att förklara invandring som en framgång och ett kulturellt
berikande.
Och resultatet blir att det är islam och inte Europa
som går vinnande ut ur kampen om invandrarnas tillhörighet, konkluderar
Caldwell.
I slutet av förra året skedde emellertid ett notervärt
politikeruppvaknande, rapporterade John Vinocur i en krönika; efter
mordet på Theo van Gogh, den mordmärkta parlamentsledamoten Ayaan Hirsi
Alis landsflykt till Amerika och en hel rad av islamistiska övertramp
hade det nederländska arbetarpartiet fått nog av Nederländernas
långvariga och misslyckade experiment med multikulturell tolerans. Med
skärpa, inte minst från partiordföranden Lilianne Ploumen själv,
markerades att det nu fick vara slut med försöken att stoppa all kritik
mot religion (läs islam). Om muslimer skall välkomnas till Nederländerna
så måste de vackert ta seden dit de kommer, var budskapet, inte bära
niqab, de måste acceptera att skaka hand etc. Och även om denna
markering tyvärr avsevärt tunnades ut vid motionsbehandlingen i våras
var signalen viktig, inte minst därför att den kom från vänster,
multikulturalismens banérförare framför andra. Multikulturalism eller
inte - man insåg att landet inte kunde tolerera att invandrarna nästan
helt behöll så gott som alla inslag av sin tidigare nationalitet
samtidigt som man a la carte drog fördel av välfärdsinrättningarna i det
nya landet.
Någon anpassning kommer dock alltså inte att ske, om
man får tro Caldwell. Han får medhåll av flera islamologer som själva är
muslimer: Faoud Ajami citerar i sin recension av Caldwells bok den
framstående egyptiske islamteoretikern Sayid Qutb som otvetydigt hävdar
religionens företräde: “vi må bära deras (mottagarländernas) nationaliteter, men vi tillhör vår religion”.
Andra,
mer islamkunniga personer än jag själv må kommentera den teologiska
eller religionssociologiska bärigheten av dylika uttalanden. Skulle t ex
ett turkiskt medlemsskap i EU moderera de muslimska befolkningsgupperna
i riktning mot sekularisering och anpassning till värdländernas kultur?
Eller skulle det tvärtom förstärka religionens supremati genom att den
representeras officiellt av en medlemsstat i ett kulturellt hemlöst
Västeuropa? Jag tror att den frågan redan har besvarats i denna artikel:
“När en osäker, eftergiven och relativistisk kultur möter en kultur som
är djupt förankrad, självsäker och styrkt av gemensamma doktriner så är
det vanligen den förra som anpassar sig till den senare”, säger
Caldwell avslutningsvis. Vi vet också att tanken på 100 miljoner
turkiska muslimer som fullt integrerade i Europa fyller stora delar av
dess nuvarande befolkning med vånda. Det bor redan omkring 20 miljoner
muslimer i Europa, varav 5 miljoner i Frankrike, 4 miljoner i Tyskland
och 2 miljoner i Storbritannien. Detta antal kan framskrivas till att ha
fördubblats kring 2025. Redan nu dominerar muslimer eller strävar att
dominera viktiga europeiska storstäder, såsom Amsterdam, Rotterdam,
Köln, Londons East End, Leicester och i Sverige kanske Malmö.
Det
främlingskap med vilket de europeiska folken upplever den utomeuropeiska
massinvandringen har emellertid sått ett hoppingivande frö till en
europeisk motkultur, noterar Caldwell. Européerna, har alltmer börjat
identifiera sig själva som just européer, just på grund av att de genom
massinvandringen fått klart för sig vad som inte är Europa. Möjligheterna till europeisk enighet har därför aldrig varit så stora.
Och
förr eller senare kanske de etablerade politikerna tar fasta på hur
“verklighetens folk” upplever massinvandringen. Det är val i Sverige om
mindre än ett år, en stor mängd svenskar vill inte se sina samhällen
förvandlade till orientaliska basarer och det finns ett parti som heter
Sverigedemokraterna: go figure.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar